De é lugnt

Idag plockade jag med lite saker hemma tills Tore kom. Vi åkte till Södertälje och hämtade Åkes bil. När jag skulle starta motorn, tog bilen ett skutt, men när jag lagt ur växeln, gick det bättre. Det verkade snarare som om kopplingsvajern gått av, men Jag knöt fast linan i båda bilarna, och körde hem i måttlig fart. Tore var en hejare på att hålla linan spänd, och jag körde lugnt, så det blev inga ryck. Det är ju lite tungt att bogsera en RAV4. Hemma ställde vi den på uppfarten i väntan på den 10 juni då Gunilla och jag ska ta den till Strängnäs. Jag ringde verkstan och kollade det där med vajer, men det finns ingen kopplingsvajer. Så uppför sig hydralkopplingen när kopplingen är paj. När jag frågade om jag inte kunde starta bilen med växeln i, och köra till Strängnäs, sa han att det nog kunde gå bra. Kopplingen ska ju ändå bytas, så jag kan inte ha sönder något. När jag väl var uppe i fart, kunde jag försöka lägga i trean, men det var inte säkert att det skulle gå. (Som på den gamla osynkade tiden) Jag tar ändå med Gunilla som följebil. Jag vill ju komma hem också.

Åke har bytt till sal 10 på sjukhuset, en 4-mannasal. Han har fått en telefon inkopplad vid sängen nu, men han har inte svarat när jag har ringt. Han har ju inte hörapparaterna med sig. Det är väl som när Gunilla och jag ska ta tempen på kvällen, för vaccintestet. Jag hör inte när den piper, fast den sitter i mun, så jag passar på samtidigt med att hon tar sin temp.

Jag fick en dum ide i skallen av Anders för länge sedan. Han berättade om några kompisar som kollar på nummerplåtar. Man börjar med 001, och fortsätter när man ser 002 osv. När vi var på Nationalmuséet den 4 maj, stog en bil med registreringsnummer som slutade på just 001, så jag började sen titta efter 002. I dag såg jag 010, så nu är jag uppe i tvåsiffrigt. Tack och lov var Bosse hemma när jag kom hem, så då fick jag med 011 också. 012 hade jag visserligen sett på vägen hem, men det räknas ju inte. Jag får hålla korpgluggarna öppna, men jag har märkt att koncentrationen blir ungefär som när man pratar i mobilen och kör samtidigt - inge vidare! Med den här takten är jag framme vid 999 om 7 år!

På tal om mobil, Gunilla hittade en Nokia 3310 (enkel ungdomsmobil) i snön när hon rastade Flisan på jobbet för några månader sedan. Hon satte in en notis under upphittat på jobbwebben, men ingen har hört av sig. När jag såg den på hennes skrivbord igår, sa hon att den inte funkar, men när jag laddat upp batteriet hemma, kunde jag komma in i telefonboken, och där fanns nummer till mamma i Tumba. När jag åkte förbi där idag, hade mamma tydligen flyttat, så nå´n annan dag ska jag åka förbi Farmor i Tullinge i stället och lämna in den. Det var ju tur att hon valt pin-kod 0000, och att min laddare fungerade, och att det är på vägen till Huddinge.. / Pelle